Det är inte klokt hur mycket man kan sakna sin andra hälft bara efter några timmar. Gårdagskvällen kändes inte alla så mysig och skön som en söndagkväll brukar. Gjorde allt för att få till det, bra film, gott té, lite godis, god mat, varm filt och härliga kuddar, tända ljus, osv. Men det gick inte, tomheten efter min C gick inte att undgå.

Man tar mycket för givet när man är van vid att alltid vara 2. Att vakna bedvid någon som säger godmorgon (ibland får man till och med en liten puss), att trängas med någon i vårt minimala badrum, att säga hejdå till någon och önskar en härlig dag, att komma hem till någon som undrar hur ens dag har varit, att någon ger en en kram och berättar att han är glad att se en, att någon undrar vad vi skall äta till middag, att någon klagar på att man alltid är så slarvig, att någon pussar på en, att någon inte kan låta bli att "klappa" till en på rumpan när han går förbi, att någon kryper ner i sängen bredvid en, att någon varje kväll, alltid, ger en en "godnatt puss" och säger något fint.

Det är stort att alltid vara 2. Det är jag tacksam för varje dag.

Jag älskar min nummer 2, min C.

Rebecka